Efter att ha repat med bandet i måndags känns läget helt under kontroll. Vi är jätteladdade för giget på söndag! Jag pratade med Jakob Öqvist om Katalingiget som han tyckte kändes bra och han berättade att han hade nämnt Henke (basisten) i radio. Det är ju som sagt så att Henke döpt om sig till Spider-Man och det står t.o.m i hans leg. Det pratade Jakob om på radion. Några dar senare var Henke ute med sin gå-ut-polare. Dom brukar gå ut ibland o prata över några öl men annars ses dom aldrig och Henke med sitt fantastiska namnminne (inte!) kommer inte ens ihåg vad hon heter! I alla fall så pratade dom om att han hade blivit nämd i radio och då sa hon att Jakob var hennes bror! Så typiskt att ingen av dom visste: hon visste inte att han spelade med Jakob och Henke visste inte att det var hennes bror. Världen är liten…..

Det är så skönt att spela med människor som älskar musik och att stå på scen och spela! När jag gick på musikhögskolan fanns det fullt av snobbiga människor som vägrade stå på en scen om det inte lät perfekt! Mycket handlade om perfektionism. Hos många av dom såg jag aldrig någon glädje i ögonen när de stod på scenen. Det handlade bara om teknisk skicklighet och en otrolig prestationsångest!
Många tyckte att det var hemskt att spela upp nånting för nån annan för att dom visste att dom skulle bli hårt kritiserade av andra. Jag har träffat några vänner som började där nyligen. Deras spelglädje är på väg att försvinna och dom skriver inte längre lika mycket egen musik. Det händer nåt med naiviteten när man går där. Då pratar jag om den här vackra naiviteten när man ser att man kan skapa vad som helst och använda vilka toner som helst som i en vacker regnbåge med olika färger som man plockar ut och skapar nåt eget av. Den glädjen försvinner och ersätts med ångest för att skapa och spela fel. Glädjen för musiken bleknar och inhöljs i nåt slags grå ångest istället. Många är det som har suttit och övat timme efter timme i flera år för att sedan inse att glädjen har försvunnit och ta första bästa jobb på ica istället. Vad spelar det för roll om en ton blir fel om du ändå inte kan glädjas av musiken i jakten på perfektionism? Vart tog spelglädjen vägen?